Mörkret omger henne då hon smyger runt i natten. Hon hörs inte, knappt syns heller, det är bara ibland man kan se hennes konturer i  natten. Och hennes skönhet då hon träder ut i en glänta, ut i i månljuset är förtrollande. Det blonda håret, den bleka hyn och de blåa ögonen som månen reflekteras i. Efter att i en sekund ha stått och kollat upp mot månen, är hon plötsligt borta. Det prasslar i skogen och i nästa stund står hon dold bland skuggorna, hon håller en kanin i famnen och hennes huvud är nerböjt över dess kropp. Hon tömmer kaninen på blod, lägger den på marken, under en gran och lägger lite löv över den. Sen drar hon en hand övre munnen och får bort blodet som är utsmetat över hennes ansikte. I nästa stund är hon borta.

Hon klättrar in genom fönstret, som hon låtit vara öppet, och drar igen det då hon klättrat in. Hennes pyjamas-byxor och ett linne ligger på sängen och hon drar av sig de kläderna hon har på sig, hon tar på sig pyjamasen och kryper ner i sängen. Hon koncentrerar sin hörsel, och hör hur någon smyger runt i trädgården. Ljudlöst går hon upp ur sängen och fram till fönstret. Hon kan inte se något i trädgården, men känner någontings närvaro. Plötsligt är någon precis utanför fönstret, hon kväver skriket som höll på att flyga upp ur hennes strupe och ser vem det är som är utanför hennes fönster.

Öppna fönstret beordrade han henne med sin tankekraft. Sen hoppade han in och stod där frmaför henne. Hon såg avvaktande på honom. Men han såg även hur hon blickade in i hans grå ögon, han såg hur hon förtrollades av dem. Han kom att tänka på den tiden då hon bara hade varit en människa, en av alla de tjejer som han kunnat göra vad han ville med. Ett begär tändes i honom, det var inte som begäret efter blod, eller begäret efter Elena eller Katherine. Det avr ett annat begär, hon var vacker. Det var han tvungen att erkänna, han ville ha henne.
-Vad vill du? säger hon plötsligt, kallt.
-Hej, Caroline..., säger han. Han sträcker fram sin hand och smeker henne över kinden. Hon gör inget motstånd, kollar bara på honom. När han böjer sig fram och kysser henne, står hon bara kvar, hon svarar inte direkt på hans kyss, men hon knuffar inte undan honom. Han trycker sig intill henne, smeker henne över ryggen. Men så, plötsligt, vaknar hon upp, som om hon varit i trans, och knuffar bort honom. 
-Vad vill du? fräser hon, irriterat. 
-Jag vill ha dig, säger han och drar med fingret längs hennes bara arm.
-Gå, Damon.
-Nej, säger han. Iskallt. Han är här för att döda henne. Han tänker inte gå, inte förrän hon ligger livlös på golvet. Så han tittar rakt in i hennes ögon, bländar henne med sin skönhet.
-Jag vet att du vill ha mig, så som jag vill ha dig..., viskar han, förföriskt.

Fan, hans förtrollande grå ögon, de förtrollar henne. Men, nej, hon sliter sin blick från Damons förföriska ögon och knuffar bort honom. Matt, hans blonda hår och vackra blå ögon. Det är honom hon älskar. Inte Damon. Hon skymtar plötsligt i ögonvrån hur Damon tar fram en påle. Snabbt rusar hon mot honom, tar tag i hans handled och tar pålen i hennes egna hand. Hon trycker upp honom mot väggen.
-Du låter bli det där, fräser hon. Damon flinar mot henne. Sen lutar han sig fram mot henne, försöker kyssa henne igen. Men hon trycker upp honom mot väggen emd armen.
-Sluta, annars dödar jag dig!
-Och du tror att du skulle klara det? Nej, du, lilla, söta, oskulldsfulla, dumma Caroline, du skulle inte klara att döda någon, säger han. Sen lyfter han långsamt bort hennes arm. Men i nästa sekund sticker hon pålen i hans mage.
-Hjärtat sitter väl bara strax ovanför magsäcken, Damon? säger hon silkeslent.
-Mhm, hostar Damon ansträngt fram, han står böjd med armarna runt midjan.
-Underskatta mig inte, jag ahr inte glömt vad du gjort. Du utnyttjade mig!

-Men, Caroline, det avr längesen... Har du inte kommit över det än? säger han.
-Damon, sluta. Antingen så sticker du härifrån, eller så... eller så sticker jag pålet i ditt hjärta denna gången! säger Caroline, hennes ansikte lyser av ilska, hon är nästan ännu vackrare då, tänker han i förbigående.
-Du ska dö, bara så du vet. Den här stan är inte säker med dig här, vad tror du din mamma, 'polismästare' Forbes, skulle göra ifall hon fick reda på vad du är? Exakt, säger han då han ser hennes ansiktuttryck. Så det är inte mer än rätt. Att du dör.
-Sluta, nu! Hon låter bestämd, men hennes ansikte visar att hon är rädd, rädd för vad som ska hända ifall hennes mamma får reda på det.
-Men, jag kan ju ge dig en sista, lycklig, stund. Innan du dör... 
Han ler, elakt. Men så knuffar hon till honom med foten. Han stönar av smärta och i sen sätter han sig upp. Han tar tag med båda händerna om pålen och drar ut den. Han slänger ut den genom det öppna fönstret. Sen reser han sig upp, med ena hand tryckt mot magen.
-Jag behöver ju inte döda dig ännu, ifall du inte gör något som gör att jag känner att jag måste det...

Hon tittar ut genom fönstret, upp på månen som lyser på himlen. Sen, snabbt, springer hon fram till fönstret och hoppar ut genom det. Hon springer, allt vad hon kan, ut i skogen. Men hon känner att han är efter henne. Fast han är långsammare, hon kan höra han stöna lågt av smärta då och då. Hon springer bort till kyrkogården och kryper ihop bakom en gravsten.

Medan han springer efter henne har han handen krampaktigt tryckt mot magen, han trodde att han hade henne. Han känner hennes närvaro, men han vet inte riktigt exakt var den kom ifrån. Men han följer efter henne så gott han kan, mot den gamla kyrkogården upptäcker han att han är på väg. Han måste döda henne, han bara måste.

Hon kikar försiktigt fram bakom gravstenen, han är där. Han söker med blicken och plötsligt möter hans blick hennes. Hon blir som förstenad och bara stirrar då han kommer fram till henne. Han går långsamt, mänskligt långsamt. Hon reser sig upp och går fram till honom, ställer sig framför honom. Öga mot öga.

-Jag är starkare än dig, säger hon, bestämt, lugnt och sansat.

-Men jag är mer erfaren. Jag vet att du lider, du kan inte vara med din älskade Matt, på grund av vad du är. Din mamma kommer vilja döda dig då hon får reda på vad du är, låt mig få göra slut på lidandet, hans röst är silkeslen. Han lutar sig mot henne och snurrar en av hennes blonda lockar runt sitt finger.

-Elena och Stefan är tillsammans! Så jag och Matt kan också det!

Han ser hur hon gör allt för att inte visa sin svaghet, för att inte visa att hon vet att det inte går.

-Men, Stefan har varit vampyr i, sisådär… 150 år längre än du har? Han är mer erfaren, säger Damon. Han plågar henne, han vet att hon inte kommer stå emot länge till.

-Låt mig vara Damon, säger hon. Plötsligt har hennes ögon blivit kallare än is och hon har fått en kyla i ansiktsuttrycket som gör att hon blir ännu vackrare.

Hon drar ett djupt andetag, han ska inte komma åt henne, inte så lätt.

-Du vet att det är sant, Caroline… Men visst, jag ska låta dig vara. I alla fall för den här gången, men, en dag, då ska du ligga livlös på marken med en påle i dig. Så är det bara, säger han och vänder sig om och går långsamt bort mot grindarna ut från kyrkogården. Hon står kvar och kollar på hans ryggtavla då han går därifrån. Hon hatar honom. Hon hatar honom mer än… mer än något annat på hela jorden. Hon hatar honom.

Han känner hur hennes blick borrar sig in i hans rygg då han går ut genom grindarna. Hennes hat och förakt osar i luften. Men, det är så han vill ha det. Han lyfter handen, fortfarande gående bort från henne, med ryggen mot henne och vinkar bakåt mot henne.